21 februari 1949.
Kära dagbok.
Det är natt, och det är just den här tiden på dygnet som jag föredrar att plocka fram min dagbok och föra ner mina tankar i. Just nu sitter jag och blickar ut över den stora kistan fylld av gamla dagböcker. Min första dagbok från 30 talet. Jag är nästan lite rädd för att öppna böckerna och läsa allt som jag har upplevt men å andra sidan får jag en känsla av att det någon gång kan komma till användning ur ett historiskt perspektiv. Kanske kommande generationer vill kunna få en bild av hur det var att leva som en offentlig person under dessa år av krig och förtryck?
Tanken svepte förbi samtidigt som håret på mina armar reste sig och jag ryste till. Jag stirrar alltid på något specifikt när jag vill skriva något. Det är som ett sätt att få hjärnan att börja tänka lite extra. Jag är så mån om att få ner alla mina tankar och värderingar i denna bok för att på senare dagar kunna bläddra tillbaka och se vad som hände i mitt huvud. Exakt så gjorde min mamma under det tidigare kriget. Det har tagit min mor lång tid innan hon har kunnat öppna boken och ta in något från det som står där. Enligt henne är det som att gå tillbaka i tiden och återuppleva alla känslor och händelser, så helst väljer hon att inte öppna den. Detta har skrämt upp mig men också givit mig en drivkraft till att faktiskt skriva ner allt som händer. För tillfället bor jag i Neüköln som förr men i en annan byggnad i närheten. Den är lite halvt sönderbombad men det går som sagt att bo där och det måste jag oavsett göra en tid framöver. Sen har jag tankar att förverkliga de planer jag en gång hade och skapa en familj, ett jobb och flytta utomlands. Hopp om framtiden vill jag våga tro att jag har.
Nu har det gått ungefär fyra år sedan kriget tog slut och det har verkligen varit många gupp på vägen till dit vi alla är på väg, vilket jag hoppas är framgång och lycka. Det är nu många vågar öppna sig och prata med varandra. I början upplevde jag det som att alla tog för givet att alla visste. Efter att ha fått ta del och lyssna på andras historier märker jag att det finns otroligt många delar som jag inte hade någon aning om inträffade. Här om dagen träffade jag en ung flicka som berättade att hon hade förlorat sina två yngre bröder under kriget. Hon berättade att de hade blivit bortförda av natzisterna till ett arbetsläger. Det sista hon fick höra av sina bröder var ett brev som de hade hittat efter befrielsen av alla Judar. Brevet löd såhär:
”Kära syster, jag vill inget annat än att komma hem och bli omfamnad av dig, men jag vet att det aldrig kommer att bli verklighet igen. Här på lägret arbetar vi tills orken inte finns kvar. Jag har hört att de gasar ihjäl människor till döds med farliga ämnen. Jag har sett människor blivit skjutna och jag vet att nästa gång kan det vara jag. Lova att ta hand om dig och pappa. Göm er så att ingen kan få tag på er. Moster Ewa kan säkert hjälpa till. Jag älskar dig oändligt och jag vill inget annat än att komma hem”.
Detta är vad jag fått ta del av och det känns fruktansvärt. Ord kan inte beskriva och jag känner mig fortfarande hjälplös. Däremot finns det en enorm lycka i staden som ibland tar över det som nu kommer fram. Det enda jag kan göra är att blicka framåt men definitivt inte glömma det som har hänt.
Nu måste jag verkligen sova, jag känner hur mina ögon vill slockna. Jag hör av mig snart igen.
//Hilda
Berlin 1930-2016 