Meine Liebe!

16 April 1945

Hej dagboken, idag är vi på brittisk mark i en liten håla utanför London. Här är det lugnt och skönt, solen skiner och jag känner mig lugn och säker för första gången på flera år. Inez har blivit så stor. Hon är tolv år gammal och har fått en plats på en liten skola nära vårt hem. Hennes intelligens och stora begåvning syns tydligt i allt hon gör. När hon fyllde 12 år den 19 Januari fick hon en cello som hon använder flitigt. Vår granne, Elisabeth har även lärt henne spela piano hemma hos henne, hon är musiker och mycket vacker.  

Jag har fått jobb på en verkstad och arbetar så gott jag kan, men det är så jobbigt eftersom jag i blev sjuk under båtturen från Frankrike. Jag hostar nästan hela tiden, Elisabeth kommer förbi varje dag och ser efter oss hur vi mår. Jag har börjat bli förälskad i henne, första kvinnan som jag inte kan sluta tänka på.   

I verkstaden har vi en radio som alltid står på, från den får jag höra om allt som händer i Europa. Berlin är sönderbombat och på gatorna spatserar amerikanska trupper. Igår befriades Bergen-Belsen, att av de största förintelselägren. Jag tänker på hur det hade varit om vi stannat kvar, ingen av oss hade troligtvis vart i livet.

På radion har dem nämnt om röda arméns framgång, allas lika värde men jag har sett andra fasader som någon smetar upp och kan inte tänka mig att det kommer sluta bra. Det kanske bara är jag som är så skeptisk mot allt men att kamratskap mellan ett helt folk och en stat finns bara i sagorna. Fast å andra sidan trodde jag att kärlek också bara fanns i sagor, men jag hade fel.

Inez verkar lycklig, hon säger att hon vill stanna här och jag tänker gör allt för henne eftersom hon gav mig ett hopp i livet när jag trodde att det skulle ta slut. Jag har inte vågat erkänna för mig själv hur ledsen och nere jag var, jag var på helt fel plats och var på väg att gå under men hon gav mig ett ljus. Från första gången jag verkligen såg henne, jag såg hur denna lilla oskyldiga flicka hur stark hon var. Hennes styrka och kärlek gav mig mod och styrka. Jag hoppas nu på en ljus framtid och hoppas på att få se henne växa upp och bli en vacker kvinna.

 

17 mars 1948

Idag sa de på radion i verkstaden att Storbritannien har slutit ett avtal med Frankrike, Belgien, Luxenburg och nederländerna att ett gemensamt försvar och ekonomi ska införas. Det var självklart en god nyhet och säkerheten här känns ännu starkare och ännu bättre.

Jag har tyvärr inte blivit bättre från sjukdomen men kärleken från Inez och min vackra sambo som imorgon skall bli min fru har gett mig styrka. Inez är lycklig och Elisabeth är lycklig, det är det ända viktiga.

videoblogg

Svenskan är på topp…

Meine Liebe!

10:de november 1942

Att jag tidigare tvivlat på mig själv framför de ovetande tyska folket är absurt. Hur kunde jag ställa mig på de blindas sida som blundar eller njuter av rensningen på en folkgrupp?!

Det var exakt  tre år sedan jag lämnade mitt älskade hem, jag och Inez skulle ta oss till min syster. När vi kom fram efter ca 40 minuters vandring var huset nedsläckt och vandaliserat. Vi smet in på baksidan och hittade min gråtande syster och hennes man på övervåningen. Vi lämnade redan samma natt, då min syster och hennes man beslutat att försöka ta sig till Sverige. Jag och Inez har fortfarande samma mål, att nå till USA.

Vi har precis lämnat Frankrike som idag blev erövrat av nazisterna. Nu sitter vi i en liten båt med 20 andra personer påväg till Storbritannien. Inez läser sin bok som hon fick av en tysk kvinna som bosatt sig i Frankrike. Det är nu 7:de gången. Boken heter “Lejonets ägarinna” och det är hennes allra käraste ägodel. Inez pussar på boken varje kväll hon ska sova och håller den alltid i sin famn. När vi är i säkerhet ska jag ge henne allt jag kan, hon är mitt hopp i livet, och jag älskar henne oerhört. Om vi någonsin hamnar där.

Kärlek, din guldklimp

Meine Liebe!

10:e november 1938

Igår kväll rapporterade jag mig själv sjuk då vi hade fått order om att bränna synagogorna, det var den kvällen då det var det värsta som hänt under hela mitt liv utspelade sig på gatorna. Judiska hem och butiker slogs sönder i spillror och plundrades, och vanliga människor som har den judiska tron eller släkten både misshandlades och förföljdes, dessutom var det några som mördades. De tre judiska familjer som bor i samma hus som jag, alla tre blev bestulna på deras ägodelar. Ingen vågade sig in i vår lägenhet, då de vet om mitt yrke och respekterar mig och min familj. Däremot såg jag i grannhuset hur SA-soldater släpade ut en familj, pappan, mamman och deras två barn, ett spädbarn och en liten flicka på fem år. De slog och sparkade dem. Spädbarnet och föräldrarna dog. Den enda överlevaren var den lilla flickan Inez. Jag mådde illa. Jag rös på hela kroppen och magsäcken vreds om, men jag kunde inte röra mig. Jag ville så gärna gå fram bakom gardinen och säga ifrån men vad skulle hända mig då? Svettdropparna trängde fram ur huden och jag kände mig yr men blicken kunde inte släppa, jag var som förstenad. Människorna runt om stod bara och såg på, precis som jag..

Efter händelsen satt den lilla flickan ner i blodet som spillts, hon grät och höll sina föräldrar i varsin hand.

Jag kollade ut genom fönstret efter några timmar senare och såg den lilla flickan sitta på exakt samma ställe, då gick jag ut och tog henne i min famn. Först slogs hon medans tårarna sprutade, hon var i chock men jag talade lugnt till henne och sa att allt var okej. Hon slappnade av och blev som en livlös docka, då hon somnade direkt. När vi kom in la jag henne i min säng och stoppade om henne. Hon vaknade flera gånger under hela natten och kunde inte ligga still. Hon grät och grät, och varje gång tröstade jag henne. Det var bara vi hemma, då min ena syster och farmor flyttat utomlands till USA för två år sedan och min andra syster flyttat in hos sin man. Inez sov i min famn, och jag smekte henne över huvudet.

Vad ska jag göra???
Tanken slog mig att jag kan inte fortsätta arbeta och tvingas döda massa oskyldiga människor. De skulle de gå efter mig, eftersom de redan börjat släktforska om mina underbefäl ända till år 1800. För att slippa bli undersökt kanske man måste bli “skadad” för att sedan kunna bli pensionerad, men troligtvis skulle de kolla mig ändå. Jag kom inte på någon annan utväg eller lösning än att fly. Jag måste bort från detta helvete. Jag måste fly.

Jag packade en väska med de allra viktigaste, slängde den över axeln och tog Inez i min famn. Jag lämnade mitt älskade hem för sista gången. Vi gick ut i den tunga rökfyllda luften. Det var varmt även fast det var en tidig november morgon. Mitt mål blev att ta sig från Berlin till USA utan att bli dödad och att rädda Inez.

Nu är vi påväg till min syster och hennes man för att sedan försöka ta oss ut från Berlin.

 

Kärlek, din guldklimp

Meine Liebe!

30 mars 1933

Det pågår heta debatter om branden från förra månaden, då det sägs vara en kommunist som bränt ner rikshuset och som sedan avrättades. De flesta som inte dyrkar Hitlers armé och hans åsikter tror att det var nazisterna själva som ville få ut kommunisterna från riksdagen för att få mer makt.

Jag som är anti nazist tror självklart att det inte var kommunisterna utan troligtvis utfört på Hitler’s order. För en vecka sedan tog dessutom Nazisterna det goda Tyskland med den så kallade fullmaktslagen då de inte fick tillräckligt antal röster i valet och därmed inte tillräckligt full makt.  

Föraktelserna mot inte bara kommunisterna utan även judarna har börjat. Vi har fått order om att tyskarna eller den “ariska- rasen” är ren och resten är “smutsigt folk”. Vi har fått rätten om att diskriminera och att kränka de andra. Om vi dessutom utför handlingarna hyllas vi för vårt agerande”.

Att kränka en människa för deras ras verkar helt från vettet, jag har haft mina aningar om Hitlers syn på människor, men att ta det såhär lång är helt vansinnigt. Varför gör ingen något??? Jag vill inte förlora mitt arbete, jag har ju en familj att försörja men någon annan?

Å andra sidan kanske jag har fel, kanske är det fel på judarna, på deras tro och deras ras. Vad är det för skillnad mellan “djävlarna” och tyskarna? jag anser att det bara är ett folk till ett land eller religion, men eftersom det är så många som inte tror det så har jag nog fel. Då tänker jag inte på mina släktingar och min familj utan de andra…

Mellan armén och SA- soldaterna är det stora spänningar. “SA soldaterna”, Hitler brutala anhängare spatserar på Berlins gator och spottar ut ord och propaganda. Deras vrickade åsikter och påståenden om bland annat det “Ariska folket som sägs levt i det forna Tyskland och att enbart de har makt och visdom att leda landet, de säger även att lösningar till mänskliga problem ska ske”, vad det nu betyder. SA- soldaterna svär och spottar efter alla som inte verkar ha de rätta kriterierna för utseendet. Eftersom min mor var tysk så har jag fått den turen att ha blå ögon med brunt hår så jag ser ganska “arisk” ut, därmed så verkar inte jag vara något problem för dem. De brutala SA-soldaterna verkar inte bry sig om vad människorna själva tycker och tror på, de drar egna åsikter om vad de tror och tycker. Deras fördomar har kränkt många människor på gatorna.  

Men nu får jag sluta skriva och bli på bättre humör. Ikväll ska jag ut, troligtvis sista gången på ett tag. Jag vill bort från verkligheten och in i en orädd, härlig, dansande stämning. Där jag får vara mig själv och dränka det onda.  

Kärlek, din guldklimp

Meine Liebe!

7 Januari 1930

Jag heter Mordechai Goldstein, jag är 28 år gammal och arbetar som major inom det Tyska försvaret. Jag bor på Goltzsraße 23 i stadsdelen Schöneberg, Tyskland med mina yngre två systrar och farmor som jag försörjer. Tidigare så bodde vi hela min familj i ett fint hus i Palestina men min pappa fick en ovän som brände upp huset och båda mina föräldrar omkom i elden.

Jag har en hemlig förälskelse, mitt underbefäl Fredreich, men eftersom han har en lägre rank så är det högst opassande. Dessutom gillar inte de högsta hönsen homosexuella så jag skulle troligtvis förlora mitt arbete som jag kämpat så hårt för. Min farmor är emot min och min ena systers sexualitet eftersom hon är en strikt religiös judinna. Själv så lämnade jag och min ena syster religionen samtidigt som vi flydde landet. Mina systrar har redan hittat varsin partner, Aiya har en flickvän som heter Haidi och Aliza en pojkvän vars namn är Rudolf.

Mina systrar brukar beskriva mig som en lyckospridare och gentleman. Relativt gammalmodig i vissa sammanhang och någon som har kött på benen. Med det menar jag en man som kan både ta för sig, stå på sig och säga vad som är rätt och fel. Min chef tilltalar mig mitt efternamn “Goldstein” och som det även betyder så brukar han påpeka att jag är en riktig guldklimp.

När jag är ledig så brukar jag åka ut och fiska, det är så ro givande tillskillnad från mitt vanliga arbete som är väldigt jobbigt för tillfället. Det är en orolig situation i Tyskland. Vissa kvällar går jag och min syster till Eldorado som är en av de största “dans-caféet” för homosexuella. Men dit går jag i hemlighet.

Vad jag vill med mitt liv är egentligen att ta över och skapa ett bättre Tyskland. Ett land som är fritt och jämställt. Hitler lovar folket att han ska hjälpa oss ur vår svåra situation men jag är skeptisk, för NSDAPs har en hemsk syn på vissa folkgrupper. Eftersom jag inte själv vill vara en del av judendomen så väljer jag att inte låtsas höra. Jag har en orolig magkänsla vart detta ska leda men jag hoppas det bara är något som går över.

 

Kärlek, din guldklimp